Tre snabba frågor till regissören

Varför ville du göra Konstellationer?

När jag blev erbjudan att göra pjäsen så var det flera klockor som ringde. För tjugo år sedan jobbade jag med en pjäs i London som hade samma slags tematik som den här. Och det visade sig att Nick Payne hade varit där och sett föreställningen och blivit inspirerad att skriva någonting i samma stil, som till slut blev Konstellationer. Det kändes på något sätt naturligt att göra den här pjäsen eftersom jag hade trampat i samma mylla. Men så tycker jag också mycket om manuset. Jag gillar kontrasterna, att det är en romantisk bagatell, men med ett hisnande bråddjup. Pjäsen är ju i grunden en kärleksrelation, men samtidigt handlar den om otroligt komplexa saker som strängteorier och multiversum. Utmaningen är att inte skrämma bort folk bara för att det handlar om teoretisk fysisk. Det är visserligen utgångspunkten och bestämmer hur pjäsen är uppbyggd, men samtidigt, på ett mänskligt plan, är den oerhört gripande och också väldigt rolig. 

Pjäsen har en säregen dramaturgi som bygger på upprepningar av scener med subtila förskjutningar. Vad var utmaningen för dig och Helena Af Sandeberg och Linus Troedsson när ni repeterade? 

Det var både svårt och lätt – samtidigt. Lätt för att ingen av oss gjorde motstånd. Det har under hela processen känts som om pjäsen har berättat för oss hur vi ska jobba. Vi försökte i början att repetera lite som man brukar göra: att beta av tio sidor per vecka och bygga på tills man gått igenom hela pjäsen och gör ett genomdrag. Men det gick inte här. Vi upplevde att vi behöver göra ett genomdrag av hela pjäsen varje gång vi repade, annars hade man tappat känslan för formen. Och det har nog betalat sig tror jag, även om man några veckor före premiär kan uppleva att alla scenerier kanske inte sitter exakt som de ska. Men skådespelarna har hela föreställningen i kroppen nu, vilket också gör det lättare att leka med detaljer.

Vad vill du att publiken ska få med sig när de sett Konstellationer?

Att ta vara på livet. Det kan ju låta smått banalt, men det är värt att påminna sig om det. Jag tror att människor, särskilt om de varit svårt sjuka, kan intyga: att man plötsligt känner sig levande, man påminns om att livet är ändligt. Där kan ju pjäsen verkligen tjäna som en påminnelse: ta vara på möjligheterna som ges, håll inte tillbaka, upplev livet, lev livet.