Varför vill du sätta upp 1984?
Jag läste om boken för två år sedan och slogs av hur otroligt aktuell den kändes. Det handlar så klart om förtryck, autokrati, övervakning och frånvaron av frihet. Men det som verkligen drog in mig i berättelsen var beskrivningarna av vad som händer när man manipulerar språket och hur mycket makt det ligger i ord. Hur vi kan få makt över andra genom att ändra det förflutna. Vilket leder in på mer filosofiska frågor.
Vad är verkligt?
Vad är sant eller falskt?
Och hur kan vi veta det?
Du har läst en sak och jag en annan – vad kan vi egentligen tro på?
Sen är det ett enormt vackert språk i boken som jag blev väldigt berörd av. Den beskriver på ett gripande sätt hur vackra och tillsynes onödiga ting inte har någon plats i ett totalitärt samhälle. Jag tänker till exempel på glaskulan med den lilla korallen inuti. I en stat som kräver full kontroll över sina medborgares medvetande kan den typen av objekt till och med ses som ett hot, eftersom det kan väcka fantasi och inspirera fria tankar.
700 hörlurar på stora scenen – varför vill du berätta på det här sättet?
Dels har hörlurarna att göra med tematiken i boken. Övervakningstemat genomsyrar berättelsen. Winston är ständigt övervakad genom teleskärmen som snappar upp alla ljud och rörelser. Hörlurarna blir en slags gestaltning av övervakningen, där publiken kan uppfatta minsta lilla andetag.
Det är också en form som tillåter publiken att verkligen gå in i Winstons jag-perspektiv. De får komma honom väldigt nära, trots att vi är på stora scen. Vi kan leka med viskningar och ett intimt tilltal, som möjliggörs av tekniken.
Formen bjuder också upp till ett tredimensionellt berättande, vilket liknar den komplexitet som finns i romanen. Det går att beskriva flera lager och parametrar samtidigt. Glidningar i tid kan till exempel gestaltas genom ljudet på ett abstrakt och associativt sätt. När platserna skapas i ljud så målar vi upp de framför oss istället för att se platsen konkret på scenen, vilket liknar romanformen där vi också tillåts skapa våra egna bilder.
Vad har varit utmaningen med formen?
Utmaningen är att du inte känner av vad som fungerar innan du har alla parametrar på plats. Det vill säga ljud, ljus, 3D-teknik, rum och skådespelare. Det är lite som att försöka klippa en film live. Och ljudet i föreställningen är en väldigt viktig medspelare till skådespelarna, vilket betyder att minsta lilla feltajming kan få en scen att inte fungera.
Samtidigt är det väldigt roligt att jobba i den här formen! Det är ett nära samarbete mellan alla i det konstnärliga teamet där alla har på olika sätt varit medskapande i berättelsen, både innan och under repetitionerna.
